Sorg i hjärtat

Jag visste att du aldrig skulle bli min men jag kunde aldrig ändå sluta hoppas. Så länge du fanns kvar på sidan visste jag ändå var du var. Du var kvar på Hökebo, där jag såg dig sist.
Där jag sist pussade på din mule och kramade om dig innan jag släppte dig i hagen och sa hejdå sista gången.
Du var helt underbar att rida. Det krävdes minimala hjälper för att få dig att lyssna. Man nuddade dina sidor med skänklarna och du nästan studsade fram. Man satte sig liite tillbaka och du töltade rent hur länge som helst. Man lutade sig liite fram och det blev trav.  För att inte tala om galoppen. Du kunde nog springa i från vem som helst, jag tror inte jag någonsin har ridit så fort, helt seriöst, det borde vara fysiskt omöjligt för en så liten häst att röra benen så fort, du var obeskrivligt snabb! Och man fick dig i form genom enkla tygeltag.
Du var heelt underbart fantastisk att rida och mina minnen med dig är oersättliga.
Jag hoppas du har det bra hos dina nya ägare fina Venus!<3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0